Jag kan inte säga annat än att jag är så enormt tacksam för att Kent finns. Ni håller mig verkligen vid liv nu känns det som, jag menar, vad skulle jag annars känna mig aningen mänsklig till när jag står där vid halv åtta på det proppfulla tåget, ser hur regnet faller ner utanför rutorna och känner inte igen ett enda ansikte på flera meters håll, flera hundra meters håll. som sagt, jag tackar och bockar, trycker på play och säger även godnatt.