jag undrar ibland hur jag skulle må om inte Robyn fanns där och sjöng så glatt i mina hörlurar, förmodligen inte så bra eftersom hon är en av de få saker som får mig att le sådär härligt nu. jag vill inte stå still längre, det händer ju så himla mycket bra snart, men tiden går bara långsammare och långsammare och jag faller hela tiden tillbaka till då, och jag blir galen för jag fattar inte varför.